you are such a killer

jag har tur,

Jag saknar månader som var. Människor som var. Kanske objektiserar jag individer och tider i hopp om att säga att dom är mina, ingen annans och naivt tro att dom allltid kommer vara så som dom var. Kanske tror jag att om jag klamrar mig fast vid gamla minnen, kommer dom tillbaka, istället för att släppa och hitta nya individer och tider. Människor förändras likt årets månader och årstider. Ingen blir tillbaka till igår och ingen som inte finns nu kan inte komma in i min framtid även fast dom desperat klammrar sig fast i min framtidsvision. Ja, jag saknar mitt ex även fast han var dum, jag saknar två gamla kompisar så att det gör ont i hjärtat. Jag saknar för ett år sedan. När kaoset var kontrollerat och jag hade alla pusselbitar i handen, nu ligger dom för långt under sängen, utom räckhåll.

Mina vänner är inte många nu, och vi träffas inte så ofta. Jag känner mig inte ensam, men tom. Tom är rätta ordet. Tom är ordet jag letat efter. Men dom jag har är fina, väldigt fina. Men vad fyller man tomhet med?

Jag ändrar frisyr och hårfärg lika ofta som jag byter blogg och lika ofta som jag bytte stil. Men nu vill jag se ut så här. Och min André håller med, kanske bara för han tror att ja också ska gå runt i vit bh och se allmänt 40tals kurvig och förförisk ut?

jag skrev ju en låttext till André på alla hjärtans dag. den gick så här.

The spring brave came crawling, Snows gently stop falling. Time stood still, but yet moving. Almost a year, this is the proving. I now watch as you sleep, so indelibly deep. I never felt more life, then tonight. Kingdom of your dreams is broken by the seams. And by the din of sleep I touch your chin. Eyes open, smooth lips, dreams broken by the love eclipse. Honey you take me of gravity, you fill the universal cavity.

blev lite kär i underbara bilder här. det känns lite som livet efter döden. så som jag vill tänka mig att det är. drömskt med hästar och lejon i en ljus skog.

Igår bestämde jag mig impulsivt nog att färga håret. Ville ha ljust orange ala elsa som bloggar för ELLE ni vet. Det blev typ, rödbetsfärg, och flammigt. Ingevidare snyggt men ja börjar vänja mig nu. När faster kommer hem från thailand får hon hjälpa mig. Sen måste ja bara säga att ni som läser min blogg är finast. Nu ska jag till min pojkvän och sova där, för jag börjar sent imorgon! Då ska vi måla kroki.

Vem är dum nog att leva sitt liv utan dessa?

Känner att bloggen handlar mer om min kille än om mig själv. Men ja, vi har varit tillsammans i nio månader nu!

weheartit


När det enda som får oss att vilja vänta är åldern. Att tiden och dagarna ska bli fler, år. Jag frågade och du sa ja det vill jag verkligen, men när då? Jag sa att vi måste vänta. Vi måste vänta och se om det vi känner nu är om två år. Just nu saknar jag dig så mycket att det gör ont, det känns som om jag andas under vatten, som om jag lever i en framtidsvision av ett förflutet idag.

Personer som försvinner in och ut ur ens liv när det passar dem, ibland känner man sig som en jävla sommarkatt. Personer som inte tar ansvar för hur man mår när man verkligen behöver det. Jag förstår inte.

När jag skulle upp idag klockan 07.00 hände något konstigt, jag var pigg.

Jag kan slå sparka och skrika. Men du vänder dig inte om. Du kan göra fel, säga fel gånger allt, jag kommer alltid tillbaka. Som vårens fågelkvitter, som ett alkoholrus som konsertbrus. Inatt var jag rädd för döden, att behöva göra något utan dig. Du sa att allt vi sagt och allt vi gjort aldrig skulle dö.

Av pojkvännen fick jag hans gamla akustiska gitarr, där han hade skrivit "våran" låt på. Stjärnfallet med Krunegård. Ungefär det finaste någon gett mig. Av mig fick han en låt jag skrivit, thé och choklad. Dagen som jag annars hatar, blev grym med kompisar och André.

Känner mig tom på ord. Känns som om jag tänkt alla redan. Osagda ord som redan fått en mening ett slut men knappt en början. Jag lutar mig på minnen från igår där man inte visste. Hur din hals luktade, hur det kändes som om hela världen skulle sprängas om du slutade titta mig i ögonen. Ett löfte om att du aldrig skulle gå, men som jag visste skulle brytas. Men världen snurrar normalt när den för mig snurrar för fort. Jag hinner inte med och plötsligt ska du bort. Själen rycks ifrån och ska iväg. Ett år utan sanning från dig eller liv från mig. Ett år som jag innerst inne vet kommer bli till alla år. Värnplikt.

Vi låg bredvid varandra, på en is lika tjock som vårat naiva förtroende. En fullmåne fascinerade våra alltför blåa ögon. Som solglitter på is gjorde du mig svag. Min maskara på dina perfekta insjunkna kinder, munnen och nacken rött av mitt läppstift. Men det var längesen, nu slåss vi mot dumheten i tystnad. Jag frågade om du kunde höra mig. Du svarade att du kunde höra mig även fast jag inte sa något. Sedan sa du inte jag älskar dig, för det du kände var så mycket starkare än ett ord.