you are such a killer

Jag saknar månader som var. Människor som var. Kanske objektiserar jag individer och tider i hopp om att säga att dom är mina, ingen annans och naivt tro att dom allltid kommer vara så som dom var. Kanske tror jag att om jag klamrar mig fast vid gamla minnen, kommer dom tillbaka, istället för att släppa och hitta nya individer och tider. Människor förändras likt årets månader och årstider. Ingen blir tillbaka till igår och ingen som inte finns nu kan inte komma in i min framtid även fast dom desperat klammrar sig fast i min framtidsvision. Ja, jag saknar mitt ex även fast han var dum, jag saknar två gamla kompisar så att det gör ont i hjärtat. Jag saknar för ett år sedan. När kaoset var kontrollerat och jag hade alla pusselbitar i handen, nu ligger dom för långt under sängen, utom räckhåll.

Mina vänner är inte många nu, och vi träffas inte så ofta. Jag känner mig inte ensam, men tom. Tom är rätta ordet. Tom är ordet jag letat efter. Men dom jag har är fina, väldigt fina. Men vad fyller man tomhet med?