you are such a killer

Vem är dum nog att leva sitt liv utan dessa?

Känner att bloggen handlar mer om min kille än om mig själv. Men ja, vi har varit tillsammans i nio månader nu!

weheartit


När det enda som får oss att vilja vänta är åldern. Att tiden och dagarna ska bli fler, år. Jag frågade och du sa ja det vill jag verkligen, men när då? Jag sa att vi måste vänta. Vi måste vänta och se om det vi känner nu är om två år. Just nu saknar jag dig så mycket att det gör ont, det känns som om jag andas under vatten, som om jag lever i en framtidsvision av ett förflutet idag.

Personer som försvinner in och ut ur ens liv när det passar dem, ibland känner man sig som en jävla sommarkatt. Personer som inte tar ansvar för hur man mår när man verkligen behöver det. Jag förstår inte.

När jag skulle upp idag klockan 07.00 hände något konstigt, jag var pigg.

Jag kan slå sparka och skrika. Men du vänder dig inte om. Du kan göra fel, säga fel gånger allt, jag kommer alltid tillbaka. Som vårens fågelkvitter, som ett alkoholrus som konsertbrus. Inatt var jag rädd för döden, att behöva göra något utan dig. Du sa att allt vi sagt och allt vi gjort aldrig skulle dö.

Av pojkvännen fick jag hans gamla akustiska gitarr, där han hade skrivit "våran" låt på. Stjärnfallet med Krunegård. Ungefär det finaste någon gett mig. Av mig fick han en låt jag skrivit, thé och choklad. Dagen som jag annars hatar, blev grym med kompisar och André.

Känner mig tom på ord. Känns som om jag tänkt alla redan. Osagda ord som redan fått en mening ett slut men knappt en början. Jag lutar mig på minnen från igår där man inte visste. Hur din hals luktade, hur det kändes som om hela världen skulle sprängas om du slutade titta mig i ögonen. Ett löfte om att du aldrig skulle gå, men som jag visste skulle brytas. Men världen snurrar normalt när den för mig snurrar för fort. Jag hinner inte med och plötsligt ska du bort. Själen rycks ifrån och ska iväg. Ett år utan sanning från dig eller liv från mig. Ett år som jag innerst inne vet kommer bli till alla år. Värnplikt.

Vi låg bredvid varandra, på en is lika tjock som vårat naiva förtroende. En fullmåne fascinerade våra alltför blåa ögon. Som solglitter på is gjorde du mig svag. Min maskara på dina perfekta insjunkna kinder, munnen och nacken rött av mitt läppstift. Men det var längesen, nu slåss vi mot dumheten i tystnad. Jag frågade om du kunde höra mig. Du svarade att du kunde höra mig även fast jag inte sa något. Sedan sa du inte jag älskar dig, för det du kände var så mycket starkare än ett ord.